Profil
Träningsblogg
RSSTvå gånger har vi spårat som jag inte rapporterat om i min “hemmablogg”. Jag var ju tvungen att spara på krutet lite, så jag fick något att skriva här.
Första gången var på långfredagen. Vi gav oss ut i obanad terräng, dvs skogar vi aldrig varit i innan. Den vanliga skogen börjar nästan kännas uttjatad. Monster fick ett spår som nog var det längsta hittills (förutom de gånger han gett sig iväg och spårat för egen maskin), minst 300 meter. Än en gång fick jag bevis för att jag är värdelös som spårläggare, dels tog snitslarna slut efter halva sträckan, precis där skogen verkligen blev tät, dels trodde jag att jag gått i ett U med 90graders-vinklar, men när jag kom ut på vägen var jag bara 15 meter från spårets början… 3 leksaker hade jag lagt ut.
Monster var heltänd och visste vad som gällde, när vi kom till första leksaken hann han springa förbi, men vände tillbaka och verkligen letade rätt på de och (här kommer det:) lyfte upp den och bar den till mig! Halleluja! Lite kamplek, men det var inte så intressant, han var ute efter kattmaten. Poletten har tydligen trillat ner! Upphittade saker i spåret = kattmat av matte. Sedan raskt iväg igen. Vid ett tillfälle rusade han in i ett buskage som var så tätt att jag rundat det, det skulle han också ha gjort. För han kom ut igen, och trasslade därmed in sig så till den milda grad i både lina och (den för stora) selen, att jag fick sela av en stund och få ordning på saker och ting. Inte helt lätt när jag samtidigt måste hålla fast Monster i halsbandet för att inte kan-själv-hunden skulle dra iväg på egen hand i spåret.
Sedan tog ju snitslarna slut och jag hade förstås inte den minsta susning om var jag hade gått. Kanske bra på sätt och vis, för jag hade inget annat val än att lita på hunden. Och hunden kunde. Leksak nummer två hittades och markerades tydligt, men han ville inte komma med den den här gången. (Jaja, vi skaaa träna mer på det!) Andra vinkeln och sista sträckan gick galant, men när vi kom till slutföremålet tappade han fokus helt och hållet. Då var vi bara 20 meter från vägen, och där stod husse (på min order) med kameran i högsta hugg och var beredd. Den störningen blev lite för mycket.
Rapport om nästa spår kommer senare. Det här blev långt så det räcker.
Snyggt, läckert, smart! Återkommer en annan dag, när hjärncellerna funkar. Det gör dom INTE nu…
Jag är en ivrig motståndare av snitslar ;). Utan snitslar får man göra som du gjorde nu - lite på hunden - och min filosofi är att det är så himla mycket bättre på spår än vad jag är så mitt jobb är bara att kanalisera det efter våra ösnkemål.
Skippa fotografering och dyligt tills Monster har fokus på spåret. Sen när det är klart kan det vara läge att börja ha husse vid slutet för det är en störning som kommer sen, ffa när man kommer förbi appellen och det står spårmottagare i skogen. Sen låter det ju toppen att han markerar, lyftande eller stannande vid apporterna kan du köra separat. Tänk också på att det kan vara bra att inte ha hundar som vänder och kommer tillbaka, är det snårigt och mycket snurrande så är risken att du kan tappa spårpunkten. Tycker själv att det är bättre med att de bara stannar kvar där de hittade apporten med eller utan lyftande av den.
Några tankar om spår från mig så här på fredagen efter SSDL.
Så illa jag skrev, hoppas du fattar vad jag menar…
OW22ex cpeixfehjlxk, [url=http://wxgyhoslgadn.com/]wxgyhoslgadn[/url], [link=http://lfkhlqwcmmje.com/]lfkhlqwcmmje[/link], http://lmdmqzcbsurw.com/
Undviker också snitslar i största möjliga mån. Kan ibland sätta en orange klädnypa på upptag och vid extra svårigheter. Försöker istället ta riktmärken i terrängen och anpassa spåret, dvs göra vinklar o dyl där det finns naturliga kännetecken, ex rotvältor, stora stenar, konstiga träd. I övrigt försöker jag lita på hunden…
Jo, jag fattar grejen med att man ska låta bli att snitsla. För att inte styra hunden (mer eller mindre medvetet), så att den riskerar att bli beroende av det. Och jag styr säkert en del. Men vi har spårat så lite att jag inte riktigt vågar lita på att han inte plötsligt byter till ett rådjursspår eller så, och själv utan snitslarna skulle jag aldrig veta om vi var rätt… Jag försöker verkligen komma ihåg rotvältor och torrtallar och andra landmärken, men jag är helt värdelös på det.
Men bara Monster fått lite mer rutin ska jag sluta med snitslar, jag lovar. Och komma ihåg att ta med mig hand-gps:en som jag ju faktiskt skaffat för ändamålet, inte för att ta mig runt spåret, det är den inte tillräckligt exakt för, utan för att ta mig rakaste vägen tillbaka till bilen om det skulle gå åt skogen(!).
Problemet jag har sett hos många är inte enbart att hunden förväntar sig att du styr, utan ffa att den förväntar sig att du som förare ska lösa ev problem också. Och att du som förare kommer att ha två olika beteenden som kan förvirra hunden. På tävling måste du bara hänga med. Som en gammal räv sa till mig när jag berömde ett spårupptag på träning: På tävling kan du inte berömma innan du kommer ur rutan, för du vet inte om det är rätt, det kan vara skenspår eller bakspår. Om du då alltid sagt bra på träning kan hunden bli osäker när den tar spåret på tävling och avbryta ett korrekt upptag.