Profil
Träningsblogg
RSSJag har inte ägnat mig åt någon tävlingsinriktad träning alls de senaste dagarna. Däremot rejäl miljöträning, vilket är en nog så viktig och delvis försummad del i förberedelserna för vår tävlingskarriär. Vårt allra största problem alla kategorier och det som många, kanske de flesta, av övriga problem härrör från, handlar ju om Monsters tillgänglighet. Och då talar jag inte om bristen på densamma.
I lördags var vi engagerade som barnvakter vid koutsläppet på Ingelstorp. Lantmännen skulle medverka med en monter, och J skulle jobba och barnvakt behövdes. Jag inte bara såg, utan faktiskt också tog, chansen till utmärkt miljöträning. Så medan A ensam fick sköta barnvaktandet ägnade jag min fulla uppmärksamhet åt Månsen. Jag bestämde i förväg att jag skulle kräva att vi kunde förflytta oss utan idiotryck eller våldsamt dragande i kopplet, att inte en enda människa skulle få hälsas på, att inte gapande skulle tolereras. Att alla former av kontakt, frivillig passivitet och extra svårigheter (passerande eller att bli passerad på kort avstånd av barn, hundar, andra djur osv) som klarades på ett acceptabelt sätt skulle belönas.
Det tog till att börja med 20 minuter att förflytta oss från bilen till lagårdsplanen, en sträcka som normalt bör ta 3 minuter. Det var två steg fram och minst ett tillbaka hela tiden. Han fattar grejen när jag tvärnitar eller backar, att det betyder att han inte ska slita och dra eller slänga sig framåt, och han försöker verkligen gå vid min sida, men det vibrerar i hela kroppen och han piper av frustration. Men sakta men säkert går det bättre och bätte, jag kan ta fler och fler steg i rätt riktning och ibland håller han faktiskt kontakt med mig korta stunder.
Sedan stod vi mest still på samma fläck, på ett ställe där många passerade åt flera olika håll. Och Månsen skötte sig väl inte exemplariskt, det vore att ta i, men bättre än förväntat. Och framför allt bättre och bättre. Han både satte sig och la sig ner frivilligt, och kunde titta på allt som hände runt omkring utan att varken låta eller rycka. Inte hela tiden, men långa stunder i taget.
Själva koutsläppet fick han inte se. Efter en dryg timme hade han välförtjänt konsumerat all korv jag försett mig med, och förpassats till bilen. Då var både han och jag trötta så det räckte.
Jag måste, verkligen måste, lägga mer tid och energi på hans miljöträning. Största anledningen till att det blev försummat från början var att jag inte tyckte det behövdes så särskilt mycket, han var ju inte rädd i någon miljö, och hade inga problem med tillgängligheten. Nä. Just det. Att man skulle behöva miljöträning av motsatt anledning tänkte jag inte riktigt på…
Duktig mamma som tog till den läskigt envisa sidan!
Visst är det underligt att man “glömmer” viktiga bitar i grunderna på varje hund! Ändå drog ju både du och jag paralleller mellan Monster och Caddy som liten och vi vet ju båda två hur mycket blod, svett och tårar som gick åt innan han kunde vistas bland folk utan att dela ut fläskläppar, blodiga rivmärken och nedsatt hörsel…
Själv har jag insett att Dizzy har gjort jättestora framsteg med både hundmöten och resursförsvar och allmän bitchighet. Däremot är det bara att börja om från början för Stella gapar hejvilt på mötande hundar och Svansa försvarar både leksaker, väskor, mat och husse… suck.