Profil
Träningsblogg
RSS
HemsidaFörsta spåret på urlänge med Ulma, kanske dags om vi ska tävla om två veckor…
La ett akl-spår fast i vår skog som är en öppen ungtallskog. Torr mark och svag vind som snurrade lite. Liggtid 40 minuter.
Påsläppet gick bra, hon hade fokus och sög spåret direkt, men gick lite vid sidan av efter ett tag, vilket gjorde att hon gick förbi första pinnen. Första vinkeln bra, andra pinnen bra markering, stannar och lyfter och står kvar tills jag är där. Nästa vinkel lite mera avkollande men utan problem vidare. Bra spårarbete nästan i kärnan på slutet och bra markering av slutet.
Sammantaget nöjd med arbetet med tanke på att det var så länge sen vi spårade senast. Nu blir det ett ängsspår snart, hoppas jag hinner i morgon kanske.
Lydnadspass i går, körde först lite framförgående med motivationsburken. Som vanligt lite segare här hemma, men helt ok.
Sen körde jag igenom alla akl momenten fram undantaget hoppet, innan det bröt jag och gav henne en extern belöning i form av korv i en burk. Sen smuslade jag på mig favvoleksaken och körde hopp-sitt-hopp som gick kanon. Efter det bara ett uthopp med kastad favvoleksak och avslutande kamp.
Det låter ju som att ni ligger rätt bra till med spåret inför tävling trots brist på spårträning ett tag!
Det tror jag, har förut jobbat en hel del med spåret, sen tappade jag sugen efter våra tidigare motgångar som dök upp i lydnaden när vi hade bra flyt i spåret. Så nu hoppas vi att allt kan få klaffa i ett svep.
Hoffarna är ofta toppen i spåret, det är markeringen av apporter som man får lägga ner lite jobb på.
Låter som de flesta aussies m a o. Instruktören på lägret hävdade att man behövde spåra minst två spår i veckan hela spårsäsongen om hunden skulle bli en bra spårhund. Vågade knappt berätta att Dizzy väl spårat fem gånger det sista året innan lägret…
Glöm bara inte att spåra på fält!! De flesta appelltävlingar går just på fält (kanske annorlunda i din del av landet? ) och att spåra på fält är något HELT annorlunda jämfört med skogen - och MYCKET svårare för hunden.
Jodå även här går spåren oftast på fält, av mycket varierande kvalité. Har råkat ut för åkrar som i det närmaste varit rena rama jorden med några små tuvor av växtlighet. Enda stället jag har fått akl-spår i skog är nog i Värmalnd för massor av år sen. Då gick domarna med bakom för att kunna bedömma.
Jag vet inte om jag anser att det egentligen är så mycket svårare för hunden att spåra på fältet, men de hundar jag har kört med har verkat tycka att det efter ett tag är ganska tråkigt, skogen erbjuder mera variationer för dem och därmed mera utmaningar. Svårigheten som jag kan uppleva att hundarna har på fältet är kraftiga vindar som gör att de tenderar att inte spåra i kärnspåret, men har man jobbat lite med detta så brukar de trots att de inte går i kärnan vinda in apporterna.
Nja, visst kan vindarna stöka till det, men den stora svårigheten med fältspår är - har jag förstått - bristen på variation i vegetationen. I skogen finns ju olika typer av vegetation, som gör att hunden med definitivt kan avgöra om den följer rätt spår eller ej. Mossa, t ex, drar ju åt sig betydligt mycket mera doft än vad torrt gräs och/eller jord gör.
Fast ur den aspekten kan vissa underlag i skog vara ännu besvärligare. Vissa barrskogar som vi har här t ex kan ju i det närmaste helt sakna vegitation och som det var nu i lördags, när de tuvor av mossa som finns är så torra så att det knastrar när man trampar på dem, så tror jag att variationen är minimal i den typen av mark.
Jag tror att hundars spårförmåga är så komplex att vi människor ofta underskattar dem, snarare än överkskattar. Hur skulle de annars klara av att t ex spåra på grusvägar eller asfalt?
Intressant är det hur som :).