Profil
Träningsblogg
RSS
HemsidaJa, vår lägretävling i fredags gick käpprätt åt h*vete. Hans “bergfasta” plats var ett rejält gungfly, med inslag av akut klåda, myror i brallan och en latexpip i halsen. Att han efter fjärde skottet la sig tillrätta på sitt vanliga vis och låg så tiden ut hjälpte liksom inte. 
På budföringen drabbades han av akut blindhet och såg inte mottagaren. 
Lydnaden som helhet hade - om inte allt annat inträffat - med mariginal räckt för uppflyttning. Om inte om hade varit i vägen, alltså…
Och söket… *suck* Katastrof! Det såg ut som om han ö h t aldrig sökt i hela sitt liv. Visserligen hittade han första figgen (i en byggd lega under en gran) direkt, men efter det var det bara vims för hela tiden. Med hela banan avverkad i något som mest kan liknas vid “jag-springer-lite-för-springadets-skull” och med halva tiden kvar valde jag att bryta. Och bryta ihop.
Det sägs ju att alla någon gång ska ha ett riktigt bottennapp i sin tävlingskarriär. Jag sätter allt mitt hopp till att detta var våran.
Jag önskar att jag kunde säga att det hela beror på dålig träning och kass hund. Det gör det inte. Att jag är nervös och spänner mig är en sak, men inte ensamt förklaringen. Bucks var loj, slö, oengagerad och på en helt annan planet från det vi gick upp på morgonen hemma tills - i går. Visserligen har jag stora problem med tävlingsnerver, SÅ illa är det faktiskt inte. 
En kombination av värme, infektion (han är opererad för tonsillit, men behöver ytterligare ingrepp i halsen för att bli helt frisk och just nu äter han förfärligt mycket torrt gräs igen… ), miljöpåverkan och - givetvis - mina nerver är den troliga orsaken till detta lågvattenmärke.
Det tog mig några dagar att komma över det värsta. Jag har vältrat mig i mitt eget elände och mist 20 gånger om dagen bestämt mig för att aldrig mer tävla. Men nu är jag färdig med den biten. Tror jag. Likt fågel Fenix tror jag att jag tänker resa mig upp ur askan och “pröva mina vingar” ännu en gång - och hoppas på att jag är färdigbränd.
Sensmoral av denna tävling: Man kan ALDRIG vara säker på något, för det är trots levande varelser vi tävlar med - inga robotar.
En slagen hjälte ...
Heja Fenix!
Jag dras också med gräsliga nervier vid tävling och har insett att det är ett av mina stora hinder. Ställer alltid till det för mig, har gjort så med alla hundar jag kört.
Men i ert fall verkar det ju finnas en fysisk förklaring i någon mån, du har en hund som inte är/var på topp och lider av något du känner till. Detta i kombination med att du är nervös, kanske är det som gör att han inte klarade av situationen?
Det kommer att lösa sig, nya friska tag när han är bättre.
Visst är vi härliga, alla vi levande varelser… Vi har en förmåga att ta oss ur den ena tråkigheten efter den andra… Kanske är det dessa dalar som gör oss så tacksamma när det går bra? Somliga av oss måste tydligen igenom dessa toppar och dalar, medan en del tycks glida genom livet betydligt jämnare…
En annan sitter också och slickar såren efter ett misslyckat MT - eller snarare att vi inte uppnår målet att Winston skulle bli champion nära sin tvåårsdag.
Nu tar vi en dag i taget och försöker lägga alla ambitioner och krav (på sig själv) åt sidan… hoppas ni kan göra det också.
Både du och jag vet att vi har alldeles för bra hundar för att ge upp tävlingskarriären. Det är “bara” att borsta av sig och fortsätta stånga huvudet blodigt, för rätt som det är så går huvudet rakt igenom betongväggen och man kommer ut på andra sidan! Den där sidan med grönare gräs, gyllene vägar och fullt av framgångar!