Profil
Träningsblogg
RSS
HemsidaGårdagskvällens träning på Lilla Edets BK gjorde mig än mer konfunderad över vad det var som hände vid tävlingen i fredags…
När vi kom till LEBHK var det verkligen knôkfullt. De har tävlingar i antågande och därmed MASSOR av ekipage som vill träna, förutom de “vanliga” då, plus att det var möte. Bra! Bucks fick därför börja med lite lätt lf och ff uppvärmning plus att jag la honom plats precis utanför appellplanen. Några lyft på hakan, när en kelpie belönades med boll typ 3 meter ifrån honom, men annars var det helt lugnt.
Gick in på planen och körde lite kryp och hopp och lite med lf och ff. Helt okej alltihop.
När I kommit - snälla I, som ännu en gång ställer upp och hjälper oss - satte jag in Bucks i bilen igen, för att göra allt så “tävlingslikt” som möjligt, medan I ställde upp ruta och kon för inkallningen (med ställande). Tanken var alltså, helt logiskt, att köra igenom 2:an.
Transporten ner till “vår tävlingsplan” var allt annat än störningsfri, men han höll någorlunda fokus. Men vid ff tappade han fokus en del, men följde mig ändå, enligt I. Och de efter följande momenten fungerade riktigt bra. Läggandet - inga problem. Rutan - riktigt bra. Inkallningen - inte tiomässig, men i vart fall en 8:a eller nåt. Apporteringen - bra, förutom att jag kastade väl kort. Men ingen lek med apportbock och tempot var bra både ut och in. Fjärren - helt okej, men undantag för att han tvekar lite, lite vid första sättandet. Hoppet - lite slarv som orsakade ett miniinslag, men det löser jag genom att klippa klorna. 
Efteråt la vi plats med tre för honom “nya” hundar. Två av dem har han sett på håll tidigare, men inte legat plats tillsammans med. De tre andra förarna stod kvar, medan jag gick bakom “planket”. Inte ett pipande, inte en förflyttning, ingen “akut” klåda. Utan en tyst och stilla plats. Hallelujah! Enligt I hade han lyft huvudet ett par gånger, tittat när de andra fick belöningar (förarna gick tillbaka då och då) och dessutom hade han kollat in den lilla rottisvalpen med matte som stod bara typ tre meter bakom och miljötränade… Men helt lugnt hade det varit.
Detta gör att jag än mer misstänker att fredagens fadäs berodde på “aussiemigrän” i kombination med värme och mina nerver. Och kanske en dutt för dåligt med sömn. Samt - och det är ett viktigt “samt” - att det går bättre när inte jag står inom synhåll. Risken finns att navelsträngen sätt i “krympningsläge” när matte är så nära men ändå så långt bort…
Å andra sidan - det här var INTE tävling. Även om det var klart tävlingslikt, för gudarna ska veta att jag var nervös för platsen…
Det känns som om hoppet börjar återvända så smått.
Skönt att ni är på banan igen. Det där med våra nerver är nog en tungt vägande faktor och ack så svårt att komma tillrätta med. Det värsta är att efter en sån där fadäs, som både du och jag råkat ut för, gör ju inte direkt att man är mindre nervös nästa gång… Snacka om ond cirkel?!
Underbart!!! Att få tillbaka självförtroendet är nog värt mer än allt annat när man ska tävla!!