Profil
Träningsblogg
RSSJag var tävlingssekreterare på en spårtävling i helgen, vilket orsakade en mängd ärenden till klubben dagarna innan. Och till slut hade jag inte mycket att skylla på, Monster fick följa med. Måstemåstemåste miljö- och passivitetsträna. Väl där fick han först sitta i bilen en stund medan jag skrev ut domarprotokoll, sedan tog jag ut honom. Kursen som pågick förflyttade sig samtidigt in i klubbstugan, så planen blev tom. Monster flängande längst ut i snöret ändå, men han hejdar sig ju något fortare när det är folk- och hundtomt, det gör han. Så när jag fick kontakt kunde jag inte riktigt hålla mig, utan tog mig för att köra lite linförighet. Bara lite lite, ett par steg i taget, eller bara en vändning. Och även om det nu var tomt på både folk och hundar och även om han släpper kontakten ofta och mycket (det handlar liksom inte bara om att vända på huvudet och rikta uppmärksamheten åt annat håll, han slänger sig iväg i kopplets längd och studsar tillbaka bara för att jag inte tappar det), så de korta stunder när kontakten är bra, så är den riktigt bra och om jag bara sätter igång något genast så utför han det han ska mycket fint.
Efteråt började jag tänka. Om det nu är så att han fungerar bättre när han får göra något, är det inte lika bra att han får göra det då? Om jag på den vägen kan få honom mer kontaktbar, genom att vi istället tränar ihop (förutsatt att han kommer att tycka att träningen är tillräckligt rolig för att slå allt annat, och det hänger ju enbart på mig, det vet jag), istället för att försöka få honom att vara lugn och passiv? Visst blir det jobbigt att ha en hund som kanske aldrig kan koppla av och “bara vara” i den miljön (han har ju bilen, där är det inga problem alls att koppla av mellan varven), men ska jag fortsätta som jag hållit på i ett år nu, så kommer vi aldrig att komma någon vart. Dels så har den träningen varit alltför dålig, det är så aptråkigt och jobbigt att hålla på med, dels finns ju risken att det blir (om det inte redan blivit) en ond cirkel av det, jag har ingen särskilt positiv inställning när vi kommer dit, och Monster är frustrerad redan i starten.
Efter ett telefonsamtal med Sandra igår, där hon höll med mig, så bestämde jag mig. Nu skiter jag i passiviteten. Nu börjar jag träna lite mer på riktigt istället.
Fortsättning följer.
Klokt tänkt! Visst är det skönt att ha en hund som kan koppla av även i stökiga miljöer men inte till vilket pris som helst.
Bra mamsen! Jag tror både du och Monsterhunden kommer att må bra av detta! Och vem vet, kanske han lär sig alldeles av sig själv att slappna av när inget händer även på klubben om ni bara inte gör en grej av det? För i andra stökiga miljöer är det ju liksom inte ett problem… Träna på så kanske ni kan tävla i höst!
Duktigt tänkt! Lagom är alltid bäst, oavsett vad det gäller.
Och bara för att förtydliga: det handlar alltså inte om en hyperstressad hund, som aldrig kan koppla av. Han är bara så himla… lycklig! Hög aktivitetsnivå, absolut, och frustrationen leder förstås till en del stress, men som Sandra säger: han kan koppla av i andra stökiga situationer, även om det inte sker omedelbart och utan vidare.