Profil
Träningsblogg
RSS
HemsidaDå är årets borderterrier-event avklarat. Helgen tillbringades på Herrfallets camping utanför Arboga där Årets Border (som har fokus på utställning) gick av stapeln. I ett obevakat ögonblick anmälde jag mig till lydnads-tvåan men om jag skulle starta eller inte var osäkert in i det sista. Det var platsliggningen, tillsammans med idel bt:s, som gjorde mig skeptisk. Efter lite tester på torsdagen och fredagen, med bekanta lekkamrater som störning, bestämde jag mig för att det nog skulle funka. Det slutgiltiga beslutet togs dock inte förrän utanför ringen på lördag morgon när jag såg att ingen av de inblandade verkade alltför rabiat eller leksugen.
Platsliggningen gick bra, men det var väl nästan det enda också. En osäker och otydlig tävlingsledare var väl en bidragande orsak; otydlig tävlingsledare - osäker matte - ofokuserad hund!
Att alla höll på att installera sig på utställningsplatsen under tiden vi körde lydnaden gjorde väl inte det hela bättre. Det var stundtals rätt livat och nyfiken terrier tittade åt fel håll vid ett antal tillfällen.
Vi lyckades i alla fall skrapa ihop poäng på några moment; fritt följ 7,5, läggande 8 (extra kommando i starten), hopp 10, fjärr 8 (dk vid båda sättandena, och en (snäll) 8:a på helheten.
På inkallningen var han ofokuserad och jag fick klämma i med ett “riktigt” inkallningskommando för att få igång honom och då fick han upp högsta fart och hann därmed inte stanna i tid. 0 poäng.
Rutan gick ungefär som förväntat, dvs inte alls. 0 poäng.
På apporten, som kändes som ett relativt”säkert” moment, mindes liten terrier helt plötsligt vad man kan göra med en träapport. Man kan springa runt! Och runt! Och runt! Detta var något han ägnade sig åt ganska frekvent i sina yngre dagar men som han förmodligen förträngt i samband med all tungapportering men se NU kom han ihåg det. Efter ett par (vänster)varv runt plan kom han in och lämnade av – snyggt och prydligt. Han hade roligt, publiken hade roligt och funktionärerna hade roligt. Jag tyckte dock att underhållningsvärdet var tämligen begränsat…
Summa summarum, efter att jag påpekat en rejäl felräkning i protokollet, skrapade vi ihop hela 114,5 poäng. *suck*
Vårt största bekymmer är utan tvekan rutan och just nu känns det som om jag bara springer in i väggen. Vi gör INGA framsteg. Även om det känns som om vi gör framsteg ibland så är vi dagen efter tillbaks på ruta ett. *skrattar ihåligt*
(Ja just det; vi ställde visst ut också. Helt plötsligt har jag tydligen en snygg terrier, åtminstone i den domarens ögon. En andraplacering i öppen klass, bland ca 20 hanar, kapade han till sig, det lilla trollet!)
Enda vägen till rutan för Bucks har varit att börja om från början och ge honom punkten med hjälp av en belöningshållare (med kötbulle ibland och ibland tom).
Jag började i änden att shejpa rutan, men det hade jag inget för; Bucks mätte vid något tillfälle ut avståndet och hade noll koll på att konerna fyllde någon som helst funktion.
När sedan belöningshållaren plockades bort (så skedde typ varannan gång initialt) har jag fått vara nästan millimeternoga med att belöna på punkten i rutan och då har det, företrädesvis, handlat om att jag själv gått in i rutan och ställt mig på “den magiska punkten” och lekt med honom.
Det har tagit mig ett par månader, men nu verkar jag ha fått en riktigt “rutig” hund!