HundarHundar.se - Nu gör vi små framsteg

Jag har väl inte direkt någon konkret träningsrapport att komma med, men det är minst sagt hög tid att jag engagerar mig lite i det här stället själv, innan det självdör. För jag tycker fortfarande att det är en bra idé. Men vi skulle kanske behöva vara lite fler för att det ska bli ett bättre flöde?

Det har iaf inte varit träningsstiltje. Jag har delvis skaffat mig en ny inställning, både till mig själv, min hund och vår träning. Många olika små saker jag börjat fundera över har gett en del nya insikter, eller kanske snarare diffusa känslor, men som jag genom diskussioner med Sandra och Carin kunde sätta ord på. Och det hela började nog när jag bestämde mig för att lägga ner passivitetsträningen, som inte gav annat än en frustrerad hund och en minst lika frustrerad matte.

T ex kom jag att tänka på att jag ända från dag ett med Monster, eftersom han nu är som han är, försökt att själv vara så lugn och samlad och dämpad som möjligt, i någon slags förhoppning att han skulle färgas av det. Jag har nog inte gjort det så medvetet, men ändå. Och så började jag fundera på varför? Varför försöker man så ofta göra om den hund man har, istället för att ta tillvara de egenskaper som finns? Jag menar de egenskaper som Monster har, hans livlighet, explosivitet, envishet, självständighet och uthållighet är ju alla helt suveräna egenskaper. Om jag skulle lyckas ta bort det mesta av allt det, så skulle jag kanske få en hund som lyssnade mer och var lättare att styra, men hur mycket arbetshund skulle det bli kvar? Är det inte så att det är just de här sakerna som skiljer en riktigt bra arbets- och tävlingshund från en bra? Kanske är det så att det är jag som ska ändra på mig för att matcha hans livlighet istället för att försöka dämpa den?

Och utan att ändra på något påtagligt precis, mer än att jag försökt skaffa mig själv en ny attityd och inställning till det hela, har vi äntrat träningsplanen. Och faktiskt tror jag att Monster tycker att han fått en roligare matte, att det faktiskt kan vara rätt skoj att göra grejer med henne. Åtminstone korta stunder i taget.

Ja, så har jag också (med hjälp av Carin) satt upp regler för hur det ska gå till på appellplanen. Och jag har följt reglerna. På planen är det kontakt som gäller. Punkt slut. Ok, jag accepterar fortfarande att han släpper kontakten och spanar på annat, men när det blir tokryck åt fel håll, eller en massa nosande eller kaninbajsätande, då går vi av planen. Det var mycket kliv-av-kliv-på i början, men nu verkar han ha fattat grejen. Och det är mycket belöning, särskilt med lek, och mycket lek utan leksak, vilket visserligen har kostat en del bithål i tröjärmar och blåmärken och en avsliten halskedja, men matte är en rolig matte, och det är roligt att få vara med henne.

Idag hade jag båda hundarna med till klubben och utnyttjade konkurrensen. Jag har testat det förut, men då har Monster blivit så uppskruvad att han varit i stort sett okontaktbar, men nu när han börjat få en annan inställning till det här med att vara på klubben, och liksom fattat att det är träning med matte som är det roliga målet, så var det en annan femma. Idag skötte han sig strålande. Vi körde bara korta små pass i taget. Linförighet där fin kontakt belönades rikligt även om postitionen inte var hundra. Och ett par platsliggningar på kanske en dryg minut vardera. I kopplets längd bara, och med många belöningar under tiden, men plats nummer två genomförde vi alldeles utanför klubbstugan intill parkeringen, det passerade människor bara en liten bit ifrån, det kom bilar, en hund låg uppbunden ett tjugotal meter bort, en annan hund tränade inkallning längre bort. Och han låg… och låg. Och låg.

Jag var nästan gråtfärdig av lycka. Det här är såna enorma framsteg, att kunna genomföra det han kunnat hemma länge nu, även på klubben. Visst är det långt kvar, jag tränar fortfarande inte utan koppel eller lina, och störningarna idag var ändå ganska stillsamma, men ändå. För bara en månad sen hade det här varit helt omöjligt. Om det nu inte var en ren tillfällighet idag, så kanske, kanske har vi nu kommit över den där tröskeln jag längtat efter, så att det äntligen kan bli roligt att träna!