HundarHundar.se - Rutan kanske sitter?

Ooops… har visst glömt bort den här bloggen, liksom många andra tydligen har gjort. Å andra sidan har man ju lite annat för sig den här årstiden än att blogga.

Förra gången jag skrev var det forfarande något oklart om vi skulle ingå i laget på Sjuhäradsmästerskapet, denna prestigefyllda kamp mellan fem-sex grannklubbar. Det hela slutade med att vi körde lydnadsklass II, vi tog hem klassvinsten (med uppflyttningspoäng) och laget gick och vann hela tävlingen. Superkul! I synnerhet som vi hade två riktigt osäkra kort i form av nödlösningsekipage bestående av hundar med fel förare, eller förare med fel hundar – hur man nu väljer att se på det.

Efter den intensivträning som föregick mästerskapet gick luften ur litegrann. Visst har vi tränat men matte har varit ganska ofokuserad. Rutan börjar dock kännas som om den sitter på allvar. Har definitivt lagt av med alla “inriktningar” och annat. Den enda “signalen” han får nu är att jag rätar upp mig lite extra och nästan vrider lite åt höger, samtidigt som jag tittar rakt fram. Vi har nu testat rutan på flera olika platser, utan att han sett på när jag satt upp konerna, och nästan alla gånger har det lyckats även i första försöket. Att flytta rutan mellan skicken verkar dock inte vara rätt metod för den lilla terrierhjärnan. Nu kör vi bara en ruta vid varje träningstillfälle. Flera skick, kanske från olika håll, men inga flyttade koner. Och på tävling står ju konerna bara på ett ställe. Det verkar som om han köper konceptet, och osäkerheten har minskat i och med att han har fått så många lyckanden på rad. Däremot verkar det inte som om han riktigt förstått det här med konerna utan han springer rakt fram tills jag säger stanna, men gott och väl så i det här läget. Vi har ju en bit kvar till elitklass.

En del saktagående (framåtsändandet) har vi också kört och i stort sett sköter han sig bra där. Tempot kunde gott vara lite lägre, och ibland drar han lite snett. Kan vi nu bara få till en snygg tempoväxling också så…

Ett par spår har det också blivit. Det senaste var av det mer dramatiska slaget: mycket brant nedförsbacke med stora stenar som avslutning. Där stökade jag till det lite i min rädsla att ramla och då kom han av sig lite. Han är betydligt mer känslig för sådana störningar än vad jag är van vid från Iza, så det måste vi träna på mer medvetet. Kanske inte nödvändigtvis i livsfarliga nedförsbackar men rent allmänt att det blir stopp i spåret och att han fortfarande är fokuserad och vet vad vi håller på med när det blir dags att gå igen. Nu är det lite si och så med den saken.

På tisdag är det brukslydnadskurs (framåtsändande) på Kinds BK och nästa planerade aktivitet är Kindslägret, vecka 30. Jag ska säkert lyckas smuggla med mig koner och lite andra bra-att-ha-grejor i husvagnen också, så att vi kan köra något pass när andan faller på. Är det lite halvrisigt väder brukar gräsmattan vid badplatsen (intill campingen) i Rättvik funka utmärkt som appellplan.

Ja just det; vi ska visst ställa ut i morgon också. På hemmaplan. Så det är nog dags att gå och putsa bort de sista spretande stråna på terriertrollet.