Profil
Träningsblogg
RSS
HemsidaI dag sökte vi igen. För andra gången på en vecka. Men innan dess gick det fasligt lång tid mellan söken.
Och jäsiksens så mycket söket blivit nu, när vi INTE tränat på ett tag!
Förra helgen var det kennelläger och jag valde, inte helt otippat 
, att använda “skogstiden” till sökträning. Då hade vi inte gjort ett enda sökslag på en månad.
Jag gick in i banan med inställningen att “det här går åt helvete”, mot bakgrund av att söket krånglade så in i h*vete gångerna innan dess, samt att det gått just lång tid mellan tillfällena.
Det gick förvånansvärt bra och han fixade det närmare 175 metrarna utan att tappa huvudet helt i värmen. Magnus, “maxiaussie”-människa (schäferägare, alltså ) och bruksdomare och synnerligen duktig på sök, är Chess Players “ständige instruktör” och han gav mig en hel del att tänka på: “Du är ju en jätteglad och positiv människa annars, varför är du inte det i söket?” och “Bucks kommer inte att blinda bara för att du berömmer mycket när han kommer med rullen. Istället kommer han att vilja jobba hårdare för ditt beröm.” Så jag “smilade upp mig” och berömde som attan och har man sett - den blåe for som en prickig rem fram och tillbaka i banan. Och RÄTT fram och tillbaka dessutom. 
I dag var det träning med “vanliga” gänget igen. Plus några nya. Och min tanke var “Jo visst, en gång är ingen gång, så nu går barkar det väl åt skogen”. Både bokstavligt och bildligt talat. För det vi haft STORA problem med de senaste månaderna - vi har inte haft dem så uttalat tidigare - är att Bucks “kan själv” i hög grad. “Varför bry sig om att tanten pekar dit när det är bättre att gå dit?” har varit den blåes devis. Men har man sett på f*n igen. Han gick som en klocka!!! Visserligen hade han lite glömt att man måste markera även när figgen ligger i lådan (som det var på första skicket), men genom att jag hade vett på att hålla truten och dessutom mitt humör i schack *hehe* och lugnt och sansat skicka om så fick han komma på det hela själv. Och sedan genomförde vi (nåja, HAN) det bästa sök vi (han) gjort på mycket, mycket länge. Och det trots att luften var så klibbig att det kändes som om vi befann oss i nåt slags slajmbastu, om nu någon förstår den beskrivningen… 
Så nu kan jag skriva en ny not till mig själv för söket:
* Vi KAN
* Ta det lugnt
* Bucks har enorm motivation - men mina försök till “triggande” är klart “avtändande”
* Beröm mera
* Håll ordning på kroppen och visa vart han ska gå istället för att vifta
* Ta med en hårsnodd när det är klibbigt väder, så att de svett- och regnblöta testarna kan hållas borta från ansiktet
Trägen vinner, sägs det. Och stämmer det så lär vi nog kunna vinna - någon gång framöver.
Jag tror också på det där att vila sig i form. Åtminstone när man kommit såpass långt att det verkligen handlar om träning, och inte inlärning.