Profil
Träningsblogg
RSSIgår morse(!) blev det ett appellspår igen. Fortfarande varmt och torrt, men nu fanns det nog lite dagg kvar i botten och det blåste inte alls. Lite lättare förutsättningar, vilket också var tanken. De två förra blev ganska svåra, och jag tyckte det kunde vara läge med ett lätt också, för att hålla ångan och motivationen uppe hos Månsen, när han nu börjat så bra.
45 minuters liggtid och så iväg, med en troligtvis bajsnödig hund. Rutinen med att packa ihop spårgrejerna först, och sedan ta morgonrastningen på väg till garaget var visserligen rationell, men den funkar inte på ett uppspelt Monster som såklart visste vad som var på gång. Han har då rakt inte tid att uträtta några sådana behov då, inte ens känna efter om det behövs. Det gick inte att få honom att göra något före spåret heller, han tog mitt spår direkt han kom ur bakluckan, och blev sen mycket frustrerad när vi inte svängde in på åkern där spåret gick, och jag istället envisades med att gå fram och tillbaka på vägen. Kan-själv-hunden behöver nog rastas hemma i lugn och ro innan man avslöjar något om vad dagen ska innehålla.
Hursomhelst, jag visade honom på spåret (där jag ansåg att det började alltså, helt onödigt enligt Monster, han visste ju redan), och första benet gick alldeles utmärkt. Hög hastighet, men ingen galopp (min tanke där, Lotta, var att jag inte ville hejda honom såhär i inledningsskedet när han är så entusiastisk, utan ge honom chansen att anpassa farten själv först, och just nu ser det ut att funka iaf) utan lite mer sansat tempo. Tvärnit vid första pinnen, han lyfter den och vänder sig mot mig och visar upp den och det är jag helnöjd med. Iväg igen, och första vinkeln är bland det snyggaste jag sett! Han viker precis i 90 grader, nästan så att framänden är på väg åt vänster medan bakänden fortfarande går framåt.
Det var väl min glädje och häpnad över den snygga vinkeln som gjorde att jag sen reagerade fel. För max fem meter efter vinkeln bestämde sig lille grisen för att han “skulle bara”. Skulle bara göra nånting annat. Först trodde jag det var bajsnödigheten, och det hade jag nog förlåtit och satt upp på mitt eget felkonto, men han skuttade bara planlöst omkring och luktade lite här, åt lite gräs där, tittade på en fågel i luften… Efter en stund när jag var säker på att han inte hade några toalettbestyr i tankarna halade jag in honom och satte honom på spåret igen. Och han tuffade vidare. Hittade pinne nummer två, vinkel nummer två tog han en snurr i och fortsatte sen, och hittade sedan slutet. Slutpinnen tycks han för övrigt ha lärt sig redan att den är extra bra, då blir det både kattmat och lek nämligen.
Jag var först nöjd med hans insats, men insåg i efterhand att jag skulle ha plockat honom av spåret då efter första vinkeln. Jag gjorde det ju förra gången när han slutade jobba, men den här gången tänkte jag inte så långt. Och jag kör det konceptet på appellplanen också (efter tips från Carin), att om han slutar jobba så går vi därifrån. Då är det slut på det roliga.
Något att komma ihåg till nästa gång alltså. När nästa gång blir vet jag inte, i min plan ingick spår varje söndag, men nästa söndag är jag i Ronneby. Dessutom börjar slåttervallen vi håller till på att bli väl hög, det har växt så det knakat sen förra veckan. Inte för att det precis är något hinder att spåra i, men det känns som om jag trampar ner lite för mycket, och eftersom det är en väldigt välvillig bonde (som upplåter sina marker för både kurser och tävlingar), så vill jag inte stöta mig med honom. Så ska jag fortsätta att vara där får jag nog vänta på att tredjeskörden har tagits in. Å andra sidan sätter väl spannmålsskörden igång vilken dag som helst nu, då blir det en del stubbåkrar att välja på. Så får vi träna på det underlaget också.
Men jag är fortfarande helt fascinerad över det här med pinnarna. Att han så självklart hittar, stannar och plockar upp. Jag som hade en långsiktig och detaljerad plan över hur vi skulle träna det vid sidan av, men haft lite dåligt samvete för att det inte blivit av att börja med det… Ibland gör man nog saker svårare än de är.
Tips från coachen: Lägg spår på stora gräsytor i vänta på att andra ställen bli användbara igen. Det går faktiskt att få till hyfsat långa spår även på en ganska begränsad yta, om man kan tillåta sig själv att lägga in en eller några fler vinklar. Tro mig - jag har gjort det!
Visserligen kan gräsmatta vara ganska svårt, men om jag förstått beskrivningen av Monsterhunden så påminner han en del om mitt “monster” och då är det nyttigt värre med svårigheter, som gör att hjärnan - inte bara benen - måste sättas på prov. Jag tränade nästan bara på gräsmattor inför vår appell och det gick bra - 10/10 på spåret med domarkommentar “Hade det funnits en tolva hade du fått det!”
Och vet du, funkar det inte på gräsmatta så är det ju ingen skada skedd, liksom. Man är bara en erfarenhet rikare.
Tänk den möjligheten hade jag faktiskt glömt bort. När jag gick spårkursen med Carrey tränade vi faktiskt mycket på fotbollsplaner tidiga morgnar. Då var avsikten att ha riktigt kort gräs för att tvinga ner näsan på sökhunden.
Men möjligheten att använda gräsmattor kvarstår givetvis. Tack för påminnelsen!
Och jag tvivlar inte alls på att grisen skulle klara att spåra på gräsmatta. Han klarar ju att spåra på asfalt från garaget och hem om husse kommit hem medan vi varit ute. Och hur många som passerat över det spåret har vi ingen aning om.