Jag får försöka göra en kort sammanfattning av vad vi haft för oss sen sist.

• Vi har kört en lydnadstvåa till, på 160 poäng PRICK! Var helt säker på att vi inte fått ett förstapris så jag blev mycket förvånad.  Mer om det kan man läsa här.

• Den femte september körde vi högre klass spår där vi fick 10 poäng på platsen och kom till andra pinnen i spåret, sen var den dagen över. Den nyfikne kan läsa mer här.

• Den sjätte september var det högre klass spår igen, men med trevligare resultat. Vi kom runt spåret med sex pinnar + slut, men tyvärr hade vi tre minuter för lång tid. Har man korta ben, som terriern, har man inte råd med tre rejäla tapp. Vi fick trots allt köra lydnaden och det kändes faktiskt ganska bra. Mer information hittar man här.

• Helgen därpå (i lördags) var det lydnadstävling på lördagen, ytterligare en tvåa. När LP är så nära är det liksom svårt att låta bli. Den här gången gick det dock inte vägen. En något överraskande nolla på rutan gjorde att vi bara hamnade på 148 poäng. Om du vill ha detaljerna kan du läsa här.

• Dagen efter (i söndags) var det högre klass spår IGEN! Dagen slutade med att vi åtminstone blev GODKÄNDA vilket i sammanhanget (fyra tävlingar där spåret kraschat) kändes som en seger. Lydnadspoäng som hade räckt till uppflyttning (precis på gränsen) trots en nolla på inkallningen kändes också ganska bra. Men vi hade behövt fler pinnar i spåret och ett bättre uppletande för att nå ända fram. En detaljerad beskrivning hittar man här.

Puh… kanske inte så konstigt att man inte haft tid att blogga här?

Ska man nu ta fram de positiva bitarna från spårtävlingarna så är det:

1. Av årets fem tävlingar har han gått fem framspår, även om ett par av upptagen varit rejält förvirrade. Två av dem har dock resulterat i tior.

2. Vi fick 8/8,5 på framåtsändandet i Herrljunga trots helt ny plats (den nojjan sitter nog mest i mitt huvud efter tävlandet med Iza). Han fungerade faktiskt över förväntan, så tidsmässigt tätt in på spåret och med minimal uppvärmning.

3. Han håller ihop hyfsat en hel tävlingsdag även om hjärnan sa upp sig efter två föremål på uppletandet i söndags. Mer träning  krävs alltså.

4. Han låg kvar på platsen i söndags trots att hans stora idol reste sig och flyttade sig en bra bit framåt.

Det finns fler positiva bitar, men de framgår nog av inläggen i min egen blogg.

Nu är tävlingssäsongen i stort sett till ända. Några fler spårtävlingar inom rimligt avstånd finns inte. Att åka till Skåne eller Öland känns inte så lockande när spåret känns förhållandevis osäkert. Vi kör troligen en lydnadstävling till för att se om vi kan få det där LP:t, som inte alls var planerat från början. Sen har vi ett KM i bruks i oktober som är ett gyllene träningstillfälle om inte annat.

Hoppas nu bara att det blir en mild och snöfri vinter så att vi kan träna mycket spår. Inför lydnadsklass III har vi en hel del att träna på, vissa moment är inte ens  påbörjade, så träningslokalen jag håller på att inreda i ladugården känns som om den kommer bli flitigt använd.

I morgon har vi brukslydnadsdag för Frida Sundberg. Det jag främst hoppas på är att hitta någon lösning på stannandet på inkallningen.

I november har jag anmält mig till en brukslydnadshelg på en grannklubb, och det hoppas jag också ska bli givande.

45 minuters liggtid och så iväg, med en troligtvis bajsnödig hund. Rutinen med att packa ihop spårgrejerna först, och sedan ta morgonrastningen på väg till garaget var visserligen rationell, men den funkar inte på ett uppspelt Monster som såklart visste vad som var på gång. Han har då rakt inte tid att uträtta några sådana behov då, inte ens känna efter om det behövs. Det gick inte att få honom att göra något före spåret heller, han tog mitt spår direkt han kom ur bakluckan, och blev sen mycket frustrerad när vi inte svängde in på åkern där spåret gick, och jag istället envisades med att gå fram och tillbaka på vägen. Kan-själv-hunden behöver nog rastas hemma i lugn och ro innan man avslöjar något om vad dagen ska innehålla.

Hursomhelst, jag visade honom på spåret (där jag ansåg att det började alltså, helt onödigt enligt Monster, han visste ju redan), och första benet gick alldeles utmärkt. Hög hastighet, men ingen galopp (min tanke där, Lotta, var att jag inte ville hejda honom såhär i inledningsskedet när han är så entusiastisk, utan ge honom chansen att anpassa farten själv först, och just nu ser det ut att funka iaf) utan lite mer sansat tempo. Tvärnit vid första pinnen, han lyfter den och vänder sig mot mig och visar upp den och det är jag helnöjd med. Iväg igen, och första vinkeln är bland det snyggaste jag sett! Han viker precis i 90 grader, nästan så att framänden är på väg åt vänster medan bakänden fortfarande går framåt.

Det var väl min glädje och häpnad över den snygga vinkeln som gjorde att jag sen reagerade fel. För max fem meter efter vinkeln bestämde sig lille grisen för att han “skulle bara”. Skulle bara göra nånting annat. Först trodde jag det var bajsnödigheten, och det hade jag nog förlåtit och satt upp på mitt eget felkonto, men han skuttade bara planlöst omkring och luktade lite här, åt lite gräs där, tittade på en fågel i luften… Efter en stund när jag var säker på att han inte hade några toalettbestyr i tankarna halade jag in honom och satte honom på spåret igen. Och han tuffade vidare. Hittade pinne nummer två, vinkel nummer två tog han en snurr i och fortsatte sen, och hittade sedan slutet. Slutpinnen tycks han för övrigt ha lärt sig redan att den är extra bra, då blir det både kattmat och lek nämligen.

Jag var först nöjd med hans insats, men insåg i efterhand att jag skulle ha plockat honom av spåret då efter första vinkeln. Jag gjorde det ju förra gången när han slutade jobba, men den här gången tänkte jag inte så långt. Och jag kör det konceptet på appellplanen också (efter tips från Carin), att om han slutar jobba så går vi därifrån. Då är det slut på det roliga.

Något att komma ihåg till nästa gång alltså. När nästa gång blir vet jag inte, i min plan ingick spår varje söndag, men nästa söndag är jag i Ronneby. Dessutom börjar slåttervallen vi håller till på att bli väl hög, det har växt så det knakat sen förra veckan. Inte för att det precis är något hinder att spåra i, men det känns som om jag trampar ner lite för mycket, och eftersom det är en väldigt välvillig bonde (som upplåter sina marker för både kurser och tävlingar), så vill jag inte stöta mig med honom. Så ska jag fortsätta att vara där får jag nog vänta på att tredjeskörden har tagits in. Å andra sidan sätter väl spannmålsskörden igång vilken dag som helst nu, då blir det en del stubbåkrar att välja på. Så får vi träna på det underlaget också.

Men jag är fortfarande helt fascinerad över det här med pinnarna. Att han så självklart hittar, stannar och plockar upp. Jag som hade en långsiktig och detaljerad plan över hur vi skulle träna det vid sidan av, men haft lite dåligt samvete för att det inte blivit av att börja med det… Ibland gör man nog saker svårare än de är.

Vecka 30 tillbringades, helt enligt traditionen, på lägret på Kinds Brukshundklubb. Brukslydnad/SPÖK (spår och sök) stod på programmet. Jag hade nog trott att fokus skulle ligga lite mer på brukslydnaden än vad det gjorde. Väldigt mycket tid ägnades åt sök eftersom vår instruktör var förra årets svenska mästare i den grenen. Jag och Karlsson fick ett spår om dagen (med blandat resultat) men f ö var det sök hela förmiddagarna (och drygt det). Eftersom jag sannolikt aldrig kommer ägna mig åt den grenen fann jag tyvärr det hela liiite oinspirerande. Men jag fick lära mig en del om sök, och kunskap är ju aldrig fel.

Våra lydnadspass (alltså mina och Karlssons) ägnade vi till största delen åt framåtsändande. Det gäller ju att passa på när man har tillgång till en levande grupp. Vi gjorde framsteg och det kan nog bli riktigt bra när det är klart. Naturligtvis blev det lite annat lydnadspyssel också; som t ex ingångar på plan, fritt följ, stege, kryp mm.

Och när man varit på brukslydnadsläger en hel vecka; vad kan vara bättre än att tävla lydnadslydnad? Det visade sig vara ett vinnande koncept för igår kväll debuterade vi (officellt) i lydnadsklass II med ett (nästan) lysande resultat. 180 poäng och uppflyttning! Inte alls vad jag hade förväntat mig?!

Äntligen verkar det som om vi/jag hittat rätt “formel” för uppvärmning/förberedelser och även för hur jag hanterar Karlsson mellan momenten. Uppvärmning = mycket kort med nästan enbart lek. Och mellan momenten blev det inget tjo och tjim utan bara muntligt beröm och samlad förflyttning till nästa moment. Han var helt underbar att köra med och det hela var i stort sett ren lycka! En rejäl miss hade vi, under fria följet. I första “vänster om marsch” missförstod han mig och blev stående, som vid ställande under marsch. Efter en stund (5 meter?) upptäckte jag att jag inte hade någon hund med mig, ropade in honom, och sen fortsatte vi som om inget hänt.

En härlig kväll var det, trots att vi drog sista startnumret (19) och gick ut på plan vid 21.30, och kvällen poäng blev;

Platsliggande 9 (gnyr)

Fritt följ 7 (se ovan)

Läggande 10

Inkallning med ställande 7,5 (dk, något långt)

Rutan 10

Apportering 10 (snällt, han tuggade faktiskt lite)

Hopp 9 (startskall står det på protokollet, men startgnäll är nog mer korrekt)

Fjärrdirigering 10

Helhetsintryck 10…

…och den sista raden värmer onekligen lite extra.

Hela plattformen kommer att göras om och få lite fler funktioner. Därmed kommer det förhoppningsvis att bli lite roligare, lite smartare, lite tydligare, lite mer användbart. Exakt när denna förändring kommer att ske är dock synnerligen oklart. När jag får tid. Jag har några andra lovade saker på kö som ska klaras av också, och vi får se vad jag kan göra parallellt, eller om detta får vänta helt och hållet.

Vi spårade för första gången på länge förra veckan. Bara för att se lite vad som skulle hända la jag ett regelrätt appellspår. Det var varmt och väldigt blåsigt, och inte helt lätt. Eftersom de tidigare försöken med fältspår inte fungerat alls, och eftersom Monster aldrig (förutom vid några köksapporteringsövningar när han var bebis) presenterats för vanliga spårapporter tidigare, hade jag inga särskilda förväntningar alls. Men han satte av i galopp som om fältspår var den naturligaste sak i världen, och jag fick småspringa efter honom. Och det mest fantastiska var att han lika naturligt plockade upp apporterna, han som tidigare bara haft kända leksaker i spåret, som han inte varit speciellt intresserad av. Och hans intresse för pinnar i andra sammanhang är ganska måttligt. Hur kunde han veta det, att just dessa fyrkantiga pinnar var viktiga i just det här sammanhanget?

Sen spårade vi en gång till några dagar senare, med lite sämre resultat. Inte alls samma sug i linan, och han tappade spåret i första vinkeln och var sen inte intresserad av att ens försöka hitta rätt. Vad det berodde på vet jag inte. Kanske var han helt enkelt trött, det var ju en tämligen intensiv vecka med Sandra och Andreas och alla deras fyra hundar på besök. Jag selade iaf av och så fick han en ny chans ett par timmar senare då jag släppte på honom diagonalt mot andra benet. Han vinglade sig fram där (det var fortfarande både varmt och blåsigt och sidvind där), missade apporten men när han kom till vinkeln och fick spåret i medvind blev det det där suget i linan igen och jag fick den där galopperande rumpan framför mig.

Statusen när det gäller spåret är alltså klart godkänd. Högstanivån är redan nu tävlingsmässig. Det behövs givetvis en hel del träning, framför allt i olika väder och även på morgonen som det troligen blir på tävling. Men det ser mycket lovande ut.

Lydnad tränar vi också. Ofta men inte så länge varje gång. Och jag försöker hålla ner antalet moment varje gång vi tränar också. Jag ska rapportera statusen där senare.

Det finns iaf en plan om start i appellen på vår hemmatävling i oktober. Om vi kommer att genomföra det är inte alls säkert, allt hänger egentligen på hur det går med lydnaden, framför allt hur det ser ut med lydnaden på klubben framöver. Det går framåt med det mesta, men jag vet inte om det går fort nog. Och samtidigt vill jag inte förstöra något genom att ha för bråttom heller.

Men vi är på gång! Banne mig.

Och jäsiksens så mycket söket blivit nu, när vi INTE tränat på ett tag!

Förra helgen var det kennelläger och jag valde, inte helt otippat , att använda “skogstiden” till sökträning. Då hade vi inte gjort ett enda sökslag på en månad.

Jag gick in i banan med inställningen att “det här går åt helvete”, mot bakgrund av att söket krånglade så in i h*vete gångerna innan dess, samt att det gått just lång tid mellan tillfällena.

Det gick förvånansvärt bra och han fixade det närmare 175 metrarna utan att tappa huvudet helt i värmen.  Magnus, “maxiaussie”-människa (schäferägare, alltså ) och bruksdomare och synnerligen duktig på sök, är Chess Players “ständige instruktör” och han gav mig en hel del att tänka på: “Du är ju en jätteglad och positiv människa annars, varför är du inte det i söket?” och “Bucks kommer inte att blinda bara för att du berömmer mycket när han kommer med rullen. Istället kommer han att vilja jobba hårdare för ditt beröm.”  Så jag “smilade upp mig” och berömde som attan och har man sett - den blåe for som en prickig rem fram och tillbaka i banan. Och RÄTT fram och tillbaka dessutom.

I dag var det träning med “vanliga” gänget igen. Plus några nya. Och min tanke var “Jo visst, en gång är ingen gång, så nu går barkar det väl åt skogen”. Både bokstavligt och bildligt talat. För det vi haft STORA problem med de senaste månaderna - vi har inte haft dem så uttalat tidigare - är att Bucks “kan själv” i hög grad. “Varför bry sig om att tanten pekar dit när det är bättre att gå dit?” har varit den blåes devis. Men har man sett på f*n igen. Han gick som en klocka!!! Visserligen hade han lite glömt att man måste markera även när figgen ligger i lådan (som det var på första skicket), men genom att jag hade vett på att hålla truten och dessutom mitt humör i schack *hehe* och lugnt och sansat skicka om så fick han komma på det hela själv. Och sedan genomförde vi (nåja, HAN) det bästa sök vi (han) gjort på mycket, mycket länge. Och det trots att luften var så klibbig att det kändes som om vi befann oss i nåt slags slajmbastu, om nu någon förstår den beskrivningen…

Så nu kan jag skriva en ny not till mig själv för söket:

* Vi KAN

* Ta det lugnt

* Bucks har enorm motivation - men mina försök till “triggande” är klart “avtändande”

* Beröm mera

* Håll ordning på kroppen och visa vart han ska gå istället för att vifta

* Ta med en hårsnodd när det är klibbigt väder, så att de svett- och regnblöta testarna kan hållas borta från ansiktet

Trägen vinner, sägs det. Och stämmer det så lär vi nog kunna vinna - någon gång framöver.

Visserligen räcker det ju med godkänd korning i vår ras, och exteriördelen blev avklarad idag den också, men jag är inte helt övertygad om att lille grisen skrapar ihop poäng så det räcker, och framför allt så skulle det vara bra mycket roligare att få titeln med hjälp av riktiga bruksmeriter! Så bara jag får hem honom igen efter den pågående show-mini-turnén så ska vi banne mig köra hårt!

Och när vi väl kommit så långt att vi klarat uppflyttning till högre, så är ju inte varken bruks- eller lydnadschampionatet långt borta, eller hur? (Hrmpf.)

Förra gången jag skrev var det forfarande något oklart om vi skulle ingå i laget på Sjuhäradsmästerskapet, denna prestigefyllda kamp mellan fem-sex grannklubbar. Det hela slutade med att vi körde lydnadsklass II, vi tog hem klassvinsten (med uppflyttningspoäng) och laget gick och vann hela tävlingen. Superkul! I synnerhet som vi hade två riktigt osäkra kort i form av nödlösningsekipage bestående av hundar med fel förare, eller förare med fel hundar – hur man nu väljer att se på det.

Efter den intensivträning som föregick mästerskapet gick luften ur litegrann. Visst har vi tränat men matte har varit ganska ofokuserad. Rutan börjar dock kännas som om den sitter på allvar. Har definitivt lagt av med alla “inriktningar” och annat. Den enda “signalen” han får nu är att jag rätar upp mig lite extra och nästan vrider lite åt höger, samtidigt som jag tittar rakt fram. Vi har nu testat rutan på flera olika platser, utan att han sett på när jag satt upp konerna, och nästan alla gånger har det lyckats även i första försöket. Att flytta rutan mellan skicken verkar dock inte vara rätt metod för den lilla terrierhjärnan. Nu kör vi bara en ruta vid varje träningstillfälle. Flera skick, kanske från olika håll, men inga flyttade koner. Och på tävling står ju konerna bara på ett ställe. Det verkar som om han köper konceptet, och osäkerheten har minskat i och med att han har fått så många lyckanden på rad. Däremot verkar det inte som om han riktigt förstått det här med konerna utan han springer rakt fram tills jag säger stanna, men gott och väl så i det här läget. Vi har ju en bit kvar till elitklass.

En del saktagående (framåtsändandet) har vi också kört och i stort sett sköter han sig bra där. Tempot kunde gott vara lite lägre, och ibland drar han lite snett. Kan vi nu bara få till en snygg tempoväxling också så…

Ett par spår har det också blivit. Det senaste var av det mer dramatiska slaget: mycket brant nedförsbacke med stora stenar som avslutning. Där stökade jag till det lite i min rädsla att ramla och då kom han av sig lite. Han är betydligt mer känslig för sådana störningar än vad jag är van vid från Iza, så det måste vi träna på mer medvetet. Kanske inte nödvändigtvis i livsfarliga nedförsbackar men rent allmänt att det blir stopp i spåret och att han fortfarande är fokuserad och vet vad vi håller på med när det blir dags att gå igen. Nu är det lite si och så med den saken.

På tisdag är det brukslydnadskurs (framåtsändande) på Kinds BK och nästa planerade aktivitet är Kindslägret, vecka 30. Jag ska säkert lyckas smuggla med mig koner och lite andra bra-att-ha-grejor i husvagnen också, så att vi kan köra något pass när andan faller på. Är det lite halvrisigt väder brukar gräsmattan vid badplatsen (intill campingen) i Rättvik funka utmärkt som appellplan.

Ja just det; vi ska visst ställa ut i morgon också. På hemmaplan. Så det är nog dags att gå och putsa bort de sista spretande stråna på terriertrollet.

Det har iaf inte varit träningsstiltje. Jag har delvis skaffat mig en ny inställning, både till mig själv, min hund och vår träning. Många olika små saker jag börjat fundera över har gett en del nya insikter, eller kanske snarare diffusa känslor, men som jag genom diskussioner med Sandra och Carin kunde sätta ord på. Och det hela började nog när jag bestämde mig för att lägga ner passivitetsträningen, som inte gav annat än en frustrerad hund och en minst lika frustrerad matte.

T ex kom jag att tänka på att jag ända från dag ett med Monster, eftersom han nu är som han är, försökt att själv vara så lugn och samlad och dämpad som möjligt, i någon slags förhoppning att han skulle färgas av det. Jag har nog inte gjort det så medvetet, men ändå. Och så började jag fundera på varför? Varför försöker man så ofta göra om den hund man har, istället för att ta tillvara de egenskaper som finns? Jag menar de egenskaper som Monster har, hans livlighet, explosivitet, envishet, självständighet och uthållighet är ju alla helt suveräna egenskaper. Om jag skulle lyckas ta bort det mesta av allt det, så skulle jag kanske få en hund som lyssnade mer och var lättare att styra, men hur mycket arbetshund skulle det bli kvar? Är det inte så att det är just de här sakerna som skiljer en riktigt bra arbets- och tävlingshund från en bra? Kanske är det så att det är jag som ska ändra på mig för att matcha hans livlighet istället för att försöka dämpa den?

Och utan att ändra på något påtagligt precis, mer än att jag försökt skaffa mig själv en ny attityd och inställning till det hela, har vi äntrat träningsplanen. Och faktiskt tror jag att Monster tycker att han fått en roligare matte, att det faktiskt kan vara rätt skoj att göra grejer med henne. Åtminstone korta stunder i taget.

Ja, så har jag också (med hjälp av Carin) satt upp regler för hur det ska gå till på appellplanen. Och jag har följt reglerna. På planen är det kontakt som gäller. Punkt slut. Ok, jag accepterar fortfarande att han släpper kontakten och spanar på annat, men när det blir tokryck åt fel håll, eller en massa nosande eller kaninbajsätande, då går vi av planen. Det var mycket kliv-av-kliv-på i början, men nu verkar han ha fattat grejen. Och det är mycket belöning, särskilt med lek, och mycket lek utan leksak, vilket visserligen har kostat en del bithål i tröjärmar och blåmärken och en avsliten halskedja, men matte är en rolig matte, och det är roligt att få vara med henne.

Idag hade jag båda hundarna med till klubben och utnyttjade konkurrensen. Jag har testat det förut, men då har Monster blivit så uppskruvad att han varit i stort sett okontaktbar, men nu när han börjat få en annan inställning till det här med att vara på klubben, och liksom fattat att det är träning med matte som är det roliga målet, så var det en annan femma. Idag skötte han sig strålande. Vi körde bara korta små pass i taget. Linförighet där fin kontakt belönades rikligt även om postitionen inte var hundra. Och ett par platsliggningar på kanske en dryg minut vardera. I kopplets längd bara, och med många belöningar under tiden, men plats nummer två genomförde vi alldeles utanför klubbstugan intill parkeringen, det passerade människor bara en liten bit ifrån, det kom bilar, en hund låg uppbunden ett tjugotal meter bort, en annan hund tränade inkallning längre bort. Och han låg… och låg. Och låg.

Jag var nästan gråtfärdig av lycka. Det här är såna enorma framsteg, att kunna genomföra det han kunnat hemma länge nu, även på klubben. Visst är det långt kvar, jag tränar fortfarande inte utan koppel eller lina, och störningarna idag var ändå ganska stillsamma, men ändå. För bara en månad sen hade det här varit helt omöjligt. Om det nu inte var en ren tillfällighet idag, så kanske, kanske har vi nu kommit över den där tröskeln jag längtat efter, så att det äntligen kan bli roligt att träna!

Jag själv har ju inte varit så bra på att blogga heller, desto bättre har vi tränat! Jag med Mella, Andreas med Svansa och Frida med våra tjejers kullsyster Orca har bestämt ett tävlingsdatum i slutet på sommaren där alla tre ska ställa upp. Eller iaf siktar vi på det! Närmast start är säkert A och Svansa. Det går bra för dem och rysligt snyggt blir det. Mellan Boll är mest galen just nu och jag hoppas hon går i löp snart så hormonerna kan få stabiliseras lite sen. På träning är hon duktig och jobbar fint, men är splittrad. Hon kan helt släppa mig och sitta och råglo på en annan hund eller nåt och då är hon knappt kontaktbar. Hon försvinner ingenstans dock utan sitter där helt blickstilla. I moment med rörelse så är hon med mig och funkar helfint dock.

Dizzy påminner mycket om hur hon var som dräktig just nu. Tidigare har hon haft skendräktigheter med massa frustration och pip och inte gått att träna med alls. Nu är hon snarare lugn, harmonisk och snäll. Nästan på gränsen till att vara loj och lat, men nämner man träning så är hon helt med på noterna och arbetar fint och koncentrerat. Och platsliggningen går framåt! Underbara goa, Dizzy. Surt nog så hinner hon väl gå tillbaka till “normalläget” innan hösten och planerade tävlingar…